Jag älskar att titta på tv-serier. Det är bland det bästa jag vet. Visst har jag också en förkärlek till filmer, få saker slår att se en riktigt bra långfilm på bio. Men om jag var absolut tvungen att välja mellan de båda så vinner tv-serier utan tvekan.
Det längre formatet innebär en större utmaning för alla inblandade, från manusförfattare och skådespelare till oss tittare. Många författare kan skriva ett engagerande avsnitt eller två, desto färre kan hålla publikens intresse vid liv över flera säsonger. Om en karaktär ska kännas trovärdig under en längre tid krävs avvägningar i varenda detalj, varje ansiktsuttryck.
Få serier har bemästrat alla storytellingutmaningar så väl som HBO:s Succession. Från det allra första avsnittet råder det inga tvivel om vilka människor vi har att göra med. Under alla fyra säsonger må hela familjen Roys lojaliteter studsa runt lika hetsigt som kulan i ett flipperspel, men själva kärnan i varje karaktär förblir orubbad. I sista avsnittet är allas motivationer, karaktärsdrag och uttryck desamma som i det första. De känns som äkta människor.
När en serie är så välarbetad är det nästan roligare att se den en andra gång. Jag brukar förvisso se om majoriteten av serierna jag tittar på och tycker om, det finns en trygghet i att redan veta vad som händer i nästa avsnitt. Men med serier som Succession, eller Amazon primes underskattade Marvelous Mrs Maisel, blir varje omgång en ny upplevelse.
Plötsligt upptäcks frön som sås tidigt i första säsongen, växer i sin tysthet och blommar ut i slutet. Relationer som bubblar, tänjs och skaver som sedan exploderar när en naturlig bristningsgräns nåtts. Planering är en ovärderlig del av skapandet av bra serier.
För när planeringen inte finns där blir det smärtsamt uppenbart. Kolla bara på Game of Thrones fiaskofinal. Efter att i sju säsonger långsamt byggt upp karaktärer, gett dem kött och blod och mening, revs allting på bara ett par avsnitt. Sedan jag såg den sista säsongen när den släpptes 2019 står jag fast i att avslutningen i sig inte var en dålig idé. Men den krävde minst två säsonger till och ordentlig planering för att kunna genomföras utan att ge känslan av att alla seriens karaktärer plötsligt blivit helt andra människor. När jag ser om Game of Thrones slutar jag efter säsong fem.
Vi lever i tv-seriens guldålder, en fröjd för en serieälskare som mig. Varje år släpps mängder av nya titlar att frossa i. I och med strejkerna i Hollywood och streamingtjänsternas identitetskriser kanske vi inte stannar här alltför länge till – vem vet när nästa Succession, Schitt’s Creek eller Fleabag kan produceras på ett schysst sätt? Men jag känner mig inte alltför orolig. Jag kan ju alltid se om en gammal favorit.
Lämna ett svar