För ett par veckor sedan firade min gymnasieskola tioårsjubileum. När jag, som vilsen 16-åring, började i ettan höstterminen 2013 var jag och mina klasskompisar dess första elever någonsin. Det fanns inte ens en skolbyggnad ännu, vi slussades mellan lånade klassrum på det kommunala gymnasiet och ortens kulturskola.
Eftersom det var en spetsutbildning lockade min skola ungdomar från hela Sverige, som flyttade hemifrån till Smålands skogar vid en alldeles för ung ålder för att söka lyckan i musikbranschen. Den första terminen bodde jag och ett gäng klasskompisar på den lokala campingplatsen, i små stugor utan rinnande vatten. Mysigt i augusti, när man kan ha grillkvällar i sensommarvärmen. Mindre mysigt i december, när snön yr utanför fönstret och stugans enda element går sönder mitt i natten.
De följande tre åren var minst sagt intressanta. Galna historier om min gymnasietid har drivit många konversationer med nyfunna vänner genom åren. Det är inte vad den här krönikan kommer handla om, vissa anekdoter är helt enkelt inte gjorda för att delas publikt. En vacker dag långt in i framtiden – möjligtvis efter vårt 40-årsjubileum – kanske jag berättar om skolbalen som mer liknade ett avsnitt av Paradise Hotel. Kanske.
Jag anmälde mig till årets jubileumsfirande direkt när jag såg inbjudan. “Kul”, tänkte jag, “Spännande att se vad alla gör nuförtiden”. När bokningsbekräftelsen landade i mejlkorgen några minuter senare tog en ny tanke över. “Men… tänk om ingen vill prata med mig”, tänkte jag, “Jag har ju ingen aning om vilka andra som dyker upp”.
Om det är något jag är tacksam över så är det att jag aldrig mer behöver vara tonåring och gå i gymnasiet igen. När jag tänker tillbaka på de tre åren så är det sällan med glädje eller värme. Självklart finns det fina stunder, upplevelser och minnen som fortfarande får mig att le. Men de skuggas av en överväldigande ångest som sprider sig som ett oönskat tyngdtäcke över mig.
Som så många andra tonåringar kände jag aldrig tillhörighet i gymnasiet. Jag förstod mig inte på mina klasskompisar och jag är ganska säker på att de inte förstod sig på mig heller. Det var som att vi pratade två olika språk, som var lika nog för att kunna hålla vardagliga konversationer, men för olika för att kunna skapa djupa, riktigt starka band.
Efter studenten har jag hållit kontakten med ett par klasskompisar och tillsammans har vi blivit bättre och bättre på att tala varandras språk. Men när jag satt och stirrade på bokningsbekräftelsen hade jag ingen aning om någon av de personerna hade samma mejl i sin inkorg. Jag kände hur tyngdtäcket långsamt drogs över mig igen.
I flera månader velade jag fram och tillbaka. I otaliga telefonsamtal med mamma ältade jag beslutet. Vägde fördelarna med att åka dit – få visa en mer självsäker och välmående version av mig själv till personer som bara sett mig mitt i tonårsmisären – mot nackdelarna – … Tja… Jag identifierade aldrig några konkreta nackdelar. Men det kändes som att det skulle kunna gå käpprätt åt helvete.
I slutändan bestämde jag mig för att åka dit. Kasta av mig det förbannade tyngdtäcket och sluta tänka på alla andra. Jag gjorde det för min egen skull. Av rent själviska anledningar ville jag möta gamla klasskompisar och lärare och med huvudet högt berätta om mitt senaste årtionde. Inklusive alla high highs och low lows. Jag ville visa att jag faktiskt lyckats bygga ett helt liv.
I bilen på vägen hem, efter en efterfest på campingen jag en gång bodde på, tackade jag tyst mig själv för att jag vågade åka dit. Bredvid mig satt en vän som jag utvecklat ett eget språk med, en slags hybrid som vi båda förstår. Bakom mig kunde en punkt full av värdighet och stolthet sättas på mina gymnasieår. Jag tror till och med att mina axlar permanent sjönk några centimeter när vi lämnade den småländska byn.
Hur jubileumsfesten var? Det är en historia jag kanske berättar en vacker dag långt in i framtiden. Kanske.
Lämna ett svar