Varje gång jag börjar närma mig slutet av en bok uppstår en känsla av förväntan inom mig. Om jag ska vara helt ärlig startar den nog redan när jag kommit halvvägs, när bokmärket är närmre bak- än framsidan. Oavsett hur bra jag tycker boken är så läser jag nästan alltid den andra halvan fortare än den första.
Jag skulle gärna vilja säga att det beror på att jag blivit så uppslukad av historien som berättas att jag helt enkelt inte kan lägga ifrån mig boken. Ibland stämmer det, nu senast var det Maya Angelous mästerverk “I know why the caged bird sings” som grep tag i mig och krävde min totala uppmärksamhet. Jag läste i princip hela boken på en dag.
Men nio gånger av tio uppstår den där förväntan i vetskapen om att jag snart får starta en ny bok. Jag börjar snegla bort mot hyllan av olästa böcker, planera vilken som står näst på tur. Vill jag ha något som liknar boken jag snart läst ut, eller behöver jag kanske något helt annorlunda? Är jag redo för en tegelsten, eller ska jag plocka upp en tunnare variant som går fort att ta sig igenom? Pallar jag läsa en klassiker med litet och trångt typsnitt, eller vill jag ha luftiga sidor med högt radavstånd?
Det är nog inte bara mitt intresse för läsning och litteratur som spelar in i den där känslan. Att få starta någonting nytt är spännande. Det finns väl få saker i livet som är så härligt som att ha något att se fram emot? Tiden innan någonting faktiskt sker är ofta så naggande god.
När jag hade något att se fram emot som barn, ofta en resa någonstans eller ett stundande besök från en saknad släkting, gjorde min mamma nedräkningskalendrar. Ovanför min säng hängde hon numrerade lappar, lika många i antal som det var dagar kvar att vänta. Varje kväll fick jag ta ner en av lapparna, se hur avståndet mellan mig och det jag längtade efter blev mindre och mindre. Känslan var obeskrivlig, nästintill euforisk. Kanske var det ur denna upplevelse min odödliga kärlek för adventskalendrar föddes?
Sommaren är en tid som för mig symboliserar stillastående. Semestern kommer med en paus från vardagen, plötsligt vet en inte om det är tisdag eller lördag, för det spelar ingen roll. Jag vågar nog hävda att den känslan är en höjdpunkt för en stor del av Sveriges befolkning. Jag har aldrig riktigt tyckt om den. Jag blir så väldigt snabbt rastlös, när samhället stänger ner finns det ju knappt någonting alls att räkna ner till. Från midsommar fram till slutet av juli står vi stilla, vill helst inte planera för mycket utan snarare hålla allting öppet.
Men så blir juli till augusti. Fler och fler människor kommer tillbaka in i sina rutiner. Vardagens måsten skapar strukturer som vi sedan busigt kan bryta med planerade höjdpunkter. När bladen äntligen övergår i sin allra vackraste, rödgula skrud får jag samma känsla som när jag har mindre än halva boken kvar att läsa. Jag börjar blicka framåt, letandes efter nästa höjdpunkt. Så börjar nedräkningen.
Lämna ett svar