Jag har tänkt mycket på varför vi människor ibland undanhåller vissa saker för oss själva. Saker som vi vet att vi tycker om, mår bra av eller kanske rent av behöver. För min del händer det ofta när det kommer till läsning. Jag älskar böcker och vet att jag mår bra av att läsa – jag skulle nog till och med säga att jag behöver ta del av nya tankar och berättelser för att hålla igång hjärnan. Allt som oftast har jag inga problem med att hålla igång läsandet, det flyter liksom på av sig självt.
Men så ibland slår den till. Lässkräcken. Känslan av obehag varje gång jag tittar på boken som just nu ligger på nattduksbordet, som får mig att sätta igång en Youtube-video istället för att läsa ett kapitel innan jag ska sova. Det är svårt att sätta fingret på var den där skräcken kommer ifrån, men jag tror att jag har identifierat några källor inom mig själv.
Den största boven är det faktum att jag har big book fear. Om en bok har över 400 sidor är jag helt enkelt lite rädd för den. När jag köper sådana tegelstenar är det kittlande spännande. Tänk att en enda människa kan ha så mycket att säga om någonting? Undrar om jag kommer att komma ihåg namnen på alla karaktärerna genom hela berättelsen? Spänningen och lässuget hållet ofta i sig tills jag kommit ungefär 100-150 sidor in. Då är det som att hjärnan helt plötsligt inser hur långt som är kvar. Det som kändes så spännande blir nu en omöjlig utmaning. Hur ska jag kunna ta mig igenom ALLA DESSA SIDOR?! Hur kan man få för sig att skriva så här mycket?! Kommer jag någonsin få öppna en ny bok igen?!
Jag ska vara ärlig och säga att väldigt få av mina favoritböcker är över 400 sidor långa. Jag gillar när en berättelse är välformulerad och kan läsas klart inom rimlig tid. Men det betyder inte att jag per automatik dissar alla långa böcker. Just nu läser jag “The Bee Sting” av Paul Murray, en tveklös tegelsten på dryga 640 sidor. Jag har ungefär 130 sidor kvar och än så länge har den varit fantastisk hela vägen igenom. Men det har tagit tid att komma hit. Över en månad, faktiskt. Jag kommer ha ett helvete att försöka läsa ikapp om jag ska nå årets läsmål på Goodreads och Storygraph.
Det är faktiskt inte bara tegelstenar som kan locka ut lässkräcken i mig. Om en bok är riktigt, riktigt bra, så läser jag i snigelfart. Det är den klassiska “jag vill inte att det ska ta slut”-rädslan som kickar in. Den där känslan, när man inser precis hur mycket man älskar det man just nu läser, och det är som att man först då förstår att man bara får en chans att läsa boken för första gången. Sådan läsning ska inte slösas på kvällar då man är för trött för att helt och hållet uppskatta briljanta formuleringar eller chockerande plot twists. Då portioneras kapitlen ut varsamt, som vore de dyrbara ädelstenar i en värld av plastig krimskrams.
Här skulle jag kunna göra någon djup och mycket klok liknelse vid andra beteenden där vi människor förnekar oss sådant som vi mår bra av. Som när vi inte tar en där promenaden i friska luften, fast än att vi suttit fastlimmad vid datorn i många långa arbetsdagar. Eller när vi tackar nej till sociala tillställningar där vi kan omfamnas av vänner, för att istället fokusera på en deadline som ger oss huvudvärk. Men jag har inte tid att göra det just nu. Istället ska jag läsa klart min tegelsten – och njuta av varenda ord.
Lämna ett svar